Pepita

Läste Empadempas-blogg  och börja skratta åt hans oändliga spaydate/kärleksdejtande...att man aldrig kan bli nöjd med det man har?
Han är ett klassiskt exempel att man alltid vill ha det man inte kan få eller inte ska ha, jag undrar om alla är så där?

Jag är ju inte singel längre men situationen är inte det enklaste, E påstår att det är därför vi är ihop men är det verkligen så? Hur sjukt är det att man måste ha en massa skit för att vilja ha varandra?
Han säger att hans komplicerade personlighet gör att jag fortfarande tycker om honom, jag motsätter mig detta påstående.
 För det är den som gör att jag ibland vill fly ifrån honom i ren rädsla att han faktist kommer vara en av de största bovana i mitt liv.
Ibland vill jag bara skrika att han ska släppa in mig, släppa in mig i hans hjärta och sluta misstro att jag en dag kommer att tröttna, för om man kämpa och kämpar så tar faktist orken slut en dag.
Min ork tog slut i söndags, jag hade jobbar i nästan 6 veckor utan någon ledig dag/helg så jag bröt ihop, jag kunde inte sluta gråta, jag grät när jag vakna, jag grät när jag åkte bilen och jag gärt när jag åt. Trodde E skulle fly, för att vara ärlig så var han nära att lämna mig. Hade han gjort det hade jag inte förlåtit honom men han visade att han var mkt bättre än så och stannade kvar.
Han höll om mig och jag somnade bredvid honom, jag är så himla glad över det.'
När jag vaknade så kände jag så himla mycket, jag kände att jag var kär....några timmar senare kom rädslan och gömde mina känslor och jag var åter på ;
Hur mycket känner jag att han känner för mig? Och är det tillräckligt för att jag ska sluta låsa om mig?

skriver senare igen...