Pepita

Fy fan vilken ångest jag har.....

Mår dåligt över att jag drack alkohol i lördags och att jag ätit som en gris...ångest över att jag ska ha prov på torsdag och att jag inte vet vad som händer om en vecka....

Jag vill bara ligga ihopkrupen hos min Valp och känna hans närhet....
Han frågade hur väl jag trodde jag kände honom och det fick mig att fundera om hur nära man kan komma honom....
Jag känner väl honom rätt så men typ...lagom mkt? Men det finn så mkt mer hos honom som han inte visar mig. Han är så företegen om hans tankar och rädslor att jag blir skraj, tänk om han aldrig skulle lita på mig? hm...han är nog medveten om hur han gör men frågan om han inte vill låta mig komma för nära..'

Jag vill få svar, jag har ÅNGEST!!! Jag har ångest och jag känner mig FET! ska få m,in mens snart och det är väl därför jag mår så hr men jag vill bara gråta...fy fan

Ja nu har det nya året börjat och mycket har hänt sedan jag skrev sist..

Jag kan säga så här..jag hoppas att det nya året ska vara så himla mkt bättre än det varit, min sagrade kropp pallar inga fler känslomässiga strider!

Min morfar är dålig, man har upptäckt en tumör som inte är godartad BAJS! *ska inte gråta*  Så min mor och min moster bokade första och bästa flygstol till Chile för att säga kanske sina sista ord till sin far...dom tog med sig videinspelning där jag bla gav min hälsning..känns jevlit otillräckligt men vad ska man göra? Jag önskar jag vore rik....
Min reflektioner av hela situationen är att jag skulle aldrig vilja att det skulle sluta så här mellan mor och mig men på nåt sätt är jag rädd att det kan inträffa, vi glider liksom mer och mer ifrån varandra och nu iochmed morfar så är vi så långt ifrån varandra inte bara att hon befinner sig på andra sidan världskloten utan också för att vi hade ingen som helst kontakt innan hon åkte och när jag väl försökte prata med henne innan hon skulle resa kunde hon inte eftersom hon rakade benen...känns som man simmar motströms.

(jag må låta som om jag är helt oberörd men jag fösäkrar att jag inte är det men det är bara detta sätt jag kan förmedla allt utan att bryta ihop)

För att spela in hälsningen till min kära morfar så var jag tvungen att åka till en smärtsam plats, nämligen där monstet bor fy fan va det var en trip runt memory lane...i hate him...han kan gott dö utan att jag ska säga hejdå...fy fan..jag orkar inte hata...jag ska försöka inte hata mer bara inte gilla honom överhuvudaget.

Har jobbat som en galning på jobbet med att packa ihop den gamla butikens inredning inför de nya regimen fan va sorgligt det kändes...känns som allt tar slut och det vill man ju inte på nåt sätt...

I veckorna i övrigt så har jag då tjafsat med mor och firat jul på ett mkt angenämnt sätt, det var faktist en mysig och lugn juldag utan gräl eller tjafs just då och det ska jag säga kändes som den bästa gåvan någonsin!

jag fick se och höra två ganska så starkt känslomässiga saker igår:
ett: Valpen tycker om mig jätte mkt....tydligen....4,5 av 5 shit! det läskiga är att jag känner mer och mer för honom samtidigt som jag är rädd så jevla rädd och ska man känna så? Jag är rädd att älska en kille som kan vara så kärleksfull som gör att jag är helt oförberedd när han väl kan vara en skit, då blir de att jag reagerar så mkt starkare mot det än vad jag skulle gjort annars...han är inget svin men alla gör ju misstag men jag orkar inte försvara det då, han får ta sitt slag och om man inte tycker om honom för det så får han ta det helt enkelt. Men i överlag e han Mc Dreamy :)

två: Helan MO igår...asså missförstå mig rätt nu va! Jag är super über glad att hon MO och hade skoj igår men samtdigt så är man så rädd att hon ska bli sårad och samtidigt är man rädd för vad det kunde ha medfört, jag menar hade detta hänt för länge sedan hade jag nog inte varit lika orolig men den dagen jag får höra att hon har pojkvän så kommer jag bli rädd, för tänk om han kommer emellan oss? Vi har ju aldrig befunnit oss i den situationen så det är okänd mark därför läskig mark min allra bästa vän har brutit den osynliga väggen och jag finns inte här för att vara med förändringen och kanske inte hänger med...jag är självisk nu jag vet. Det är rädslan som talar men den dagen det händer kommer jag vara vettskrämd men den dagen jag lär känna honom och kan känna att han är min vän så kommer jag vara så lättad och oförskämd lycklig för hennes skull..fast lycklig för hennes skull kommer jag bli den dagen hon berättar om en kärlek till henne! Thats the truth...

jag har funderat på Boop och hennes kille, jag hoppas dom flyttar ihop så att detta året kan visa henne var hennes väg ska leda henne och slutligen att de båda får veta deras riktiga känslor mot varandra jag skulle bli så glad om de kom underfund att det skulle vara de.

Slutligen...jag är så grymt kär!! Fy fan va jobbigt att lämna min storstad för att fortsätta med plugget trots att det enda man vill är att vara här men mina nära och kära! Min valp och alla hans pussar, jag kan nog säga att jag var så läskigt nära på att säga att jag älskade honom igår...när jag halvt ihjälfrusen i busskuren med honom satt och lyssnade på hans kärleksfulla ord och mottog hans mysiga pussar/kyssar så har jag inte varit så lycklig på många många månader! Oavsett kommer jag vårda det minnet ömt....