6 månader, löjligt men sant!

Jahapp, vi har överlevt i "6 månader" och ja, vem vet? Vi kanske får stå ut med varandra ett tag till?
Har precis suckat över E's oromantiska beteende men, jag vet ju hur han är :)

Ringde B och kollade angående tjänsten, men då fick jag tyvärr veta att tjänsten nog är tillsatt men att dom oavsett kommer höra av sig när dom har mer klarhet i det. *gråååt*
Jaja, bara att torka tårarna och inse, att det var inte för mig.
Nu har jag sökt ett annant jobb som av ngn anledning var svår att skicka ett cv till men nu har jag iaf gjort det. Jag måste säga att jag kände att det var ett måste att försöka få in mina kunskaper och även känna att nu glömme rjag inte,
Jag är DUKTIGT! Jag är vass och jag vill börja jobba!
Jag tror slaven i mitt blod vill komma fram, hehe *kontorsråtta*

Nu e jag trött på skolböcker och skit csn, nu ska jag bevisa. Jag tror jag bara behöver komma på intervju så löser nog allt sig, jag tror på ödet :)

puss

Jobb intervjuer och slutligen Anställning...

Kan det inte bli så nu?
Så att jag slipper noja mer?
hade en mardröm inatt så nu längtar jag efter att få jobba lite med ex-arbetet.

Så att det faktist blir bra :)

Vad vågar man säga utan att det blir konsekvenser?

Jag är i ett sånt humör just nu, det går så mycket tankar runt i huvvet att jag inte vet vad som är rätt/fel eller om jag bara vill skapa dramatik? Är jag nöjd eller är jag missnöjd? Vill jag detta eller vill jag inte ha det mer?
Känner ni igen känslan? Som att man vill slänga sig ner för ett stup med en feeet bungyjump-rep virat runt benen och känna känslan av att falla och få perspektiv på livet samtidigt som man är rädd på vad man får för svar.
Eller är det bara jag?
Känns som om att det drastiska man vill göra kanske är bra men samtidigt vet jag inte om jag borde, man vet ju vad man får betala för pris om det är fel. Det är ingen som kommer att hålla en i handen eller som om man kan resa i tiden och läka de sår man orsakat.
Ja nu behöve rni inte oroa er så mycket, det e bara en himla massa tankar.
Att vilja ha allt men ändå inte....hmmm...

Men en sista sak....borde man verkligen känna så här om allt står rätt till?

Löjligt hur vissa beslut berör så många, hur liv förändras och hur man kan börja från noll från att vetat allt till att inte veta nåt.

allt är bra nu...allt e bra nu....jag vill iaf att allt ska vara bra.

*tänker på NY'
Nu är allt bra igen.