Känslor
är ngt märkligt...
Jag tror att både jag och E vill att vi ska vara kära men inte men inte kommit dit ännu!
Jag hade en låååång analys över det hela och avslutade det med att bolla mina tankar med Lellie, det var ganska bra.
Jag skapade nämlilgen fram en dispyt, om varför vi egentlgen ses. Eftersom jag ännu inte kan säga att jag är kär! Jag behöver att han lägger fram dom orden först sen så kan jag känna efter.
Men det var ju helt fel enligt honom för då är man väl ändå inte kär?
well...jag blev ändå helt panikslagen och undrade om vi gjorde fel som sågs som vi gör.
Men hela jag skriker av att jag vill vara med honom! den vettiga sidan (kanske den feg-sidan) av mig tycker att vi kanske gör fel nu och att vi kanske aldrig kommer komma länge än vart vi befinner oss just nu.
Men resten av mig skiter i det, för jag vill träffa honom, vill skratta med honom och verkligen mår himla bra när jag känner att han kramar om mig extra hårt innan vi börjar vakna upp eller när han försöker få mig att ligga kvar en stund till.
Jag tror bara jag är skraj, har gått igenom så himla mycket skit sen i somras. Mått så himla dåligt, hamnat högst upp bland molnen för att sen hamna bland deppigheternas deppighet och sen upp igen. Sådana känslorstormar som kan ta kål på ens energi.
Jag vet också att skulle det ta slut så skulle det inte ta kål på mig,jag bevarar mitt hjärta i en alldeles för sluten box nu.
Men jag vill inte längre, jag ska fan våga känna mer och bränner jag mig så kanske den brännskadan är värd den stundens lycka jag fick uppleva genom att låtas älskas.
only the future will tell....
Jag tror att både jag och E vill att vi ska vara kära men inte men inte kommit dit ännu!
Jag hade en låååång analys över det hela och avslutade det med att bolla mina tankar med Lellie, det var ganska bra.
Jag skapade nämlilgen fram en dispyt, om varför vi egentlgen ses. Eftersom jag ännu inte kan säga att jag är kär! Jag behöver att han lägger fram dom orden först sen så kan jag känna efter.
Men det var ju helt fel enligt honom för då är man väl ändå inte kär?
well...jag blev ändå helt panikslagen och undrade om vi gjorde fel som sågs som vi gör.
Men hela jag skriker av att jag vill vara med honom! den vettiga sidan (kanske den feg-sidan) av mig tycker att vi kanske gör fel nu och att vi kanske aldrig kommer komma länge än vart vi befinner oss just nu.
Men resten av mig skiter i det, för jag vill träffa honom, vill skratta med honom och verkligen mår himla bra när jag känner att han kramar om mig extra hårt innan vi börjar vakna upp eller när han försöker få mig att ligga kvar en stund till.
Jag tror bara jag är skraj, har gått igenom så himla mycket skit sen i somras. Mått så himla dåligt, hamnat högst upp bland molnen för att sen hamna bland deppigheternas deppighet och sen upp igen. Sådana känslorstormar som kan ta kål på ens energi.
Jag vet också att skulle det ta slut så skulle det inte ta kål på mig,jag bevarar mitt hjärta i en alldeles för sluten box nu.
Men jag vill inte längre, jag ska fan våga känna mer och bränner jag mig så kanske den brännskadan är värd den stundens lycka jag fick uppleva genom att låtas älskas.
only the future will tell....
Kommentarer
Trackback