Pepita

Jag är kär, men ibland kan jag tänka på ett ex, Det Ex:et, han som var min största och första kärlek. Tänker på hur han mår, hur det går för honom och om han är lycklig.
Vad jag vet (som jag hört på måfå) så verkar det vara så, framförallt verkar jag inte längre finnas i hans tankar.
Han kan träffa folk som är mig nära och fråga om alla runt mig men inte mig, som om han raderat mig från hans tankar. Så fort jag tänker på honom så kommer även dom tankarna upp, hur är det möjligt att nästan tre år bara har försvunnit ur hans minne?
Jag älskar honom fortfarande mer än vad jag borde men den kärleken verkar aldrig ta slut, inte för att jag älskar honom som han är nu (för frankly jag känner inte honom) men den han var för mig. Jag jämför alla med hur jag kände för honom och hur det var, med försköning av vår historia såklart.
Jag visste redan efter några månader att om han friade så skulle jag säga ja, men å andra sidan så var jag pur ung och dum. Men nu är man äldre, klokare och mer cynisk.
Hur ska jag någonsin kunna släppa in nån som han kom mig nära?
Jag är rädd att om jag någonsin faller så hårt som jag gjorde för honom så kommer jag gå under, hur överlever man sådant om och om igen?

Jag saknar den kärleken jag hade och vill få tillbaka den, vill kunna ge den utan spel och rädslor...vill känna att det är fritt fram att älska utan förbehåll och bara få njuta av det man har.

Frågade en vän om när hon slutade tänka och bry sig om hennes största kärlek, hon svarade: 7 år typ....

FUCK....

jag hoppas jag får känna samma känsla snart igen....