Pepita

Jag har vänner som lyssnar, som faktist ger mig råd och lyssnar på vad jag tycker tänker och känner. Jag är grymt tacksam!

Men sen så kommer mina tankar som man inte vill få ut eftersom då är dom verkliga, man försöker samla sig men så kommer något som triggar den och då kommer det ut och det får förödande konsekvenser och har man en stadig relation med den personen som får höra detta så kan det förlåtas och läkas.
Men tänk om jag inte haft det?

Jag har en stark vilja och jag har en ännu starkare rädsla, en rädsla som skakar om mig så mycket att den tar över och jag ser bara ett dåligt slut. Men då är jag tacksam att min baby har en stark vilja han med och drar upp mig ur mörker och skakar av mig det negativa och upplyser mig om det fina.
Men det negativa är att båda stångas mot varanda i viljornas kamp att man sen går därifrån med blåmärken som till slut helas men då har man fått ut sig hårda ord.
Ord som man faktist ångrar men som inte går att ta tillbaka.

Men lika starka viljor som vi har och lika starka är våra känslor för varandra, jag är så grymt tacksam för mina fina vänner och min fina baby som låter mina inre demoner komma ut och inte kuta ifrån mig när han ser det utan står kvar i vått och torrt.

Jag är verkligen älskad...

Nu måste jag älska mig själv ännu mer och se att jag faktist är värd det!!